Kärlekens handlingar (4:23)

Det här var under en tid som jag var i en relation med nån som jag egentligen inte var så kär i. I efterhand har jag tänkt mycket på det och funderat över hur det egentligen gick till, att det blev så, menar jag.

Det var nån som jag väldigt gärna ville vara kär i, och som jag tror var väldigt kär i mig, då.

Jag tänkte så mycket då på, vad är egentligen

att vara kär

och vilka beståndsdelar finns det i

att vara kär?

Är det att man har det bra tillsammans?
Att man tycker att varandra är vackra och fina och duktiga och bra?
Att man ligger med varandra?
Att man har liknande intressen?
Att man kan se en framtid tillsammans?

Och tilltalas av den bilden av den framtiden?

Jag tänkte jättemycket på såna saker när jag var i den här relationen och tänkte att det är väl det det är att vara kär.

Och han som jag var ihop med stödde mig så mycket i den bilden också, och bara:

”Jo, men det är ju bara det”

Jag var så osäker. Särskilt i början. Jag var inte alls intresserad av att vara tillsammans med nån. Och jag sa till honom att jag inte va kär och då sa han till mig att:

”Det finns inte. Vad är det att va kär? Vi är med varandra, vi har sex, vi har det kul tillsammans, vi träffar varandra hela tiden. Det är det det är.”

Och det kändes så bra

det kändes så tryggt

på nåt sätt

att liksom bestämma att det är de här komponenterna, och de finns där och då är det bra.

Men sen blev vi väldigt osams.

Jag tror att det var för att det var så tryggt för mig att ha gjort den här ekvationen av vad som ingår i att va kär.

Jag var så trygg i det. Jag hade det bra i det.

Men då reagerade han med att försöka locka ut det onda i kärleken. Han ville provocera fram någonting för att testa mig om jag var kär i honom på riktigt, tror jag.

Han kunde ringa och säga att han var osäker på honom och mig. Och jag tog det väldigt stoiskt, eller väldigt såhär:

”Jaha.. Hur tänker du då?”

Men det var ju inte det han var ute efter. Han ville ju ha en – han ville provocera fram en kris eller nåt. För att testa.

Jag tror kärleken gjorde honom manipulativ.

Då tänkte jag mycket på hur det var att vara kär förr i tiden, typ på 1700-talet. Då var det mycket mer att någon var passande kanske? Och sen blev man liksom utvald för varandra

och sen blev man kär genom att man utförde kärlekens handlingar.

Det fastnade hos mig.

Då, på 1700-talet, var väl kärlekens handlingar att gå på en promenad i en park eller skriva brev eller spela nåt sånt där spel. Eller nåt.

Men jag tänkte att jag kanske kunde bli kär genom att utföra kärlekens handlingar.

Att gå på restaurang, träffa nåns föräldrar, ge en present eller bara vara med varandra tillräckligt mycket.

Men sen blev jag kär i nån annan.

Då föll bara det bort. Alla dom där komponenterna

hela det receptet som jag hade tänkt ut och ersattes av en helt enhetlig och fullkomlig känsla som jag också kände igen

jag har varit kär innan liksom.

Men när jag hade varit kär innan så hade det också varit väldigt dåligt och hemskt och lite läskigt nästan.

Så jag hade förknippat känslan av att vara kär med den dåliga, lite maniska kärleken. Och det där andra lugna som jag var i i min relation, det tänkte jag att:

Det är ju såhär det ska va när det är bra, lugnt.

Men när jag sen blev kär i den här andra och kände den där enhetliga känslan igen gjorde det mig helt hjälplös och lite vild typ.

Alltså jag antar, det där som mitt ex då försökte provocera fram när han ringde och försökte testa mig innan.

Det lite,
lite galna typ.