Jag kände mig aldrig darrig av kärlek (3:38)

Jag blev ihop med Felicia, mitt ex då, på sommaren.

Jag har inte riktigt tänkt på det här innan,

men det var faktiskt så att första gången vi kysste varandra, så ångrade jag mig dagen efter.

Jag kunde inte att sätta fingret på vad det var, men någonting kändes inte rätt. Det var inte det att det kändes direkt fel. Men någonting skavde. Jag ville gärna ses en andra gång men jag kände mig samtidigt tveksam.

Jag lärde känna henne genom gemensamma vänner,

det var nya kompisar som jag snabbt hade kommit nära, och en av deras bästa vänner var Felicia.

Omständigheterna kändes som gjorda för att träffa någon, jag hade blivit ihop med kompisars kompisar tidigare, så nya vänner kändes som en naturlig chans att hitta någon att dejta.

Allt började med att vi pratade på en fest och sen gick vi på en dejt och lagade middag tror jag.

Så flöt det bara på. Trots att våra gemensamma vänner var nya för mig så var det dem som jag umgicks mest med då. Jag ville inte förlora det umgänget så redan från början var jag lite rädd för att det skulle ta slut mellan mig och Felicia. Efter en lång period av ganska trevande dejter så bestämde vi oss för att bli tillsammans.

Och jag trodde att jag var kär.

Det var i juni.

Det kändes bra, det fanns ingenting att klaga på. Jag kommer ihåg att hon berättade för mig, att en av våra gemensamma vänner hade ifrågasatt relationen och sagt:

Passar ni verkligen ihop?

Vi skrattade åt det,
vi var perfekta ihop, sa vi.

När jag hade varit kär innan hade det varit mer intensivt och känslosamt.

Men jag tror att jag tänkte att den här relationen var mogen, vuxen.

Jag tänkte att sådär stormande är det inte längre, när man är vuxen.

Såhär i efterhand är det flera saker som jag tänker borde fått mig att fatta, men jag gjorde inte det. Tveksamheten i början till exempel och att vi nästan aldrig uttryckte våra känslor för varandra i ord.

Vi prioriterade aldrig varandra högst, vi valde alltid allt annat i livet först.

Och att vara i en sådan relation under lång tid, var för mig ganska tärande.

Att alltid komma på andra plats.

Jag kände mig sällan sedd i den relationen.

Jag tror att jag letade efter nåt brinnande i henne men hittade aldrig det.

Det fanns inte hos mig heller,

jag kände mig aldrig darrig av kärlek jag kände mig klarsynt.

Jag tänkte att jag var olycklig i relationen för att jag var olycklig i livet,

hela tiden någonting annat som var fel, jobbet, lägenheten, familjen. Nu förstår jag att jag egentligen mådde dåligt av att vara ihop med Felicia.

Men jag såg inte det då.
Jag hade liksom svårt att orientera mig i omvärlden, den kändes grumlig.

Även om jag inte var lycklig så kändes allting bra.

Det flöt på liksom. Du vet, vi bodde ihop, träffade vänner, kollade på teve, lagade mat, åkte på semester. Det fanns inga konkreta problem. Det var väl bara ljummet.

Fram tills att jag blev kär i någon annan.

Då blev världen tydlig men jag kände mig blind.

Till följd av att jag hade levt i den här långa kärlekslösa relationen så drabbade det mig så otroligt hårt, bara att jag blev intresserad av någon annan. Jag blev helt ställd liksom. Jag tänkte att det spelar ingen roll om det blir nåt mellan mig och den andra men jag kan inte vara kvar i den här relationen längre.

Så jag gjorde slut.

Då hade vi varit ihop i 7 år.