Jag var inte kär men jag hade kunnat vara (4:18)

När jag gick på högstadiet var alla tjejer kära i samma kille.
Jag var inte kär men jag låtsades.

Det var aldrig för att vara elak som jag låtsades, utan jag tyckte nog att han var lite söt och sen eskalerade situationen snabbt och det blev för svårt för att ta sig ur.

Känslorna och lojaliteten mellan oss som var kära hade blivit så
invecklade och sköra.

Det hade blivit för sent för att berätta sanningen.

Jag var inte kär

men jag tror jag kände att jag lika gärna hade kunnat vara kär.

Det bästa med att låtsas

var att det gav tillträde till

ett mysigt tjejrum där vi tillsammans fantiserade om framtiden,

vi målade upp drömlika scenarion.

Föreställde oss sommarängar och nattbad

och hur vi skulle rymma iväg till mjuka, varma, skvalpande platser.

Vi satt i sängarna på varandras rum, åt mackor och drack Oboy medan vi drömde oss bort.

Eftersom att så många var kära

i den där töntiga killen samtidigt fattades det gemensamma beslutet att ingen skulle agera på det.

För mig var det idealläget. Jag kunde bara fortsätta mysa i det där vänskapssammanhanget utan att behöva konfrontera

den påhittade kärleken.

När jag tänker efter kanske det var min idé att vi kollektivt skulle avstå?

I sådana fall förändrar ju det situationen lite, då är det ju ganska manipulativt, antar jag.

Det var inte det att jag var missunnsam, eller jo, det var jag kanske men jag menade inte att vara missunnsam i alla fall.

Jag ville bara bli sedd i kompisrelationer med andra tjejer.

När nån av oss berättade för de andra om nån som den var kär i uppstod som en nära klubb.

Den ville jag såklart vara en del av.

Senare på våren blev jag förälskad i en lärarpraktikant.

Ines.

Hon hade lockigt brunt hår i en page, hon var kanske 20 år och höll på att utbilda sig till Matte och NO-lärare.

Jag vet inte om jag riktigt förstod det själv.

Jag kände mig nog mest

nervös och tafatt och förvirrad,

liksom bara negativa känslor egentligen.

Kändes det som för mig då.

Jag hade en granne som inte gick i samma skola som jag – Mira.

Eftersom Mira inte gick i min skola så hade jag inte berättat för henne om intrigerna kring killen som alla var kär i.

Mira förstod på något sätt att jag var intresserad av Ines.

Jag kommer ihåg att hon frågade när vi var och fikade

och att jag sa bestämt nej.

Hon frågade varför jag i sådana fall rodnade när jag pratade om henne.

Jag blev arg och Mira gick med på min lögn.

Okej okej okej

sa hon och höjde på ögonbrynen när hon kollade ner i kaffekoppen för att dölja ett leende som sa att hon visste.

Jag fortsatte att låtsas vara kär i den där töntiga killen i skolan ända tills jag började hänga i ett nytt gäng,

då började jag låtsas vara kär i en ny kille som några andra redan var kära i.

Sedan blev en av de andra ihop med den där killen. Det gjorde mig verkligen ingenting. Jag låtsades bli lite upprörd för att sedan låtsas vara storsint.

Det var inte sista gången som jag låtsades bli kär i samma kille som alla andra.