Nåt annat vore orimligt (3:40)

Jag lärde känna den här killen
och jag tyckte väldigt mycket om honom, verkligen om honom.

Jag tyckte att han var en bra person
han var rolig, smart och snygg.
Han funkade med min familj
och mina vänner gillade honom.
På pappret var han hur bra som helst.

Så vi blev ihop.

Jag gick hela tiden omkring och väntade på
att jag skulle bli kär i honom.
Men under tiden var jag medveten om att jag inte var det.

Det gick flera år.

Det var under en period som jag åt antidepressiva och jag kände inte så mycket känslor över lag. Jag kände mig varken glad eller ledsen, det var väldigt grått och nedtonat hela tiden.

Jag tänkte att nu, när jag inte känner så mycket så är det inte så konstigt att jag inte känner mig kär heller

men om jag slutar äta den här medicinen då blir jag säkert kär i honom.

Nåt annat vore orimligt, tänkte jag.

Sen slutade jag äta antidepressiva och det hände ingenting.

Det var fortfarande likadant. Han var som en kompis.

Han visste hela tiden om hur jag kände.

Vi pratade om att jag inte var kär i honom och jag vet att han hoppades på att jag skulle bli det.

Men han var kär i mig och valde att stanna kvar i relationen ändå.

Till slut kom jag i alla fall fram till att jag inte kunde fortsätta att vara tillsammans med honom.

Det var inte snällt mot honom och inte mot mig själv heller.

Då fick jag göra slut.

När jag gjorde det var det en stor lättnad, faktiskt.

Men det var också väldigt sorgligt att det aldrig blev
någonting mer. Att det var allt.

Men eftersom jag inte hade varit kär i honom och eftersom vi fortfarande hade en fin kontakt efter att jag gjorde slut så blev jag inte heller jätteledsen.

Jag kände mig absolut inte hjärtekrossad eller så, men det var tomt eftersom han hade varit en så viktigt del av mitt liv under ganska lång tid.

Jag hade ju varit kär en gång innan den relationen, och
jag hoppades att jag skulle känna likadant för honom.

Men just då i mitt liv var det inte det viktigaste
att vara kär liksom.

Det viktigaste var att ha en lugn och stabil plats
och att ha människor omkring mig som jag visste tyckte om mig.

Det här med att känna sig kär

och passion och att ha mycket sex och sånna saker

det var inte alls viktigt just då.

Sen när jag tänker på det i efterhand låter det ju märkligt att jag var i det så länge
det är ju flera år.
Det var inte så konstigt för mig då.
Jag ångrar inte det.
Jag hade det samtidigt bra under den här perioden
det var helt enkelt rätt för mig då.

Jag har varit kär en gång efter det.

Det var väldigt härligt

och jag insåg verkligen att jag hade saknat det.

För det var väldigt annorlunda att känna kärlek på ett starkt vänskapligt plan än att uppleva

den där romantiska kärleken.