Nu blir jag singel för evigt (5:39)

Jag har haft ganska många förhållanden men jag har haft
få riktiga kärlekar.
Ibland tänker jag på de andra relationerna som interimsrelationer.
Det känns ju väldigt krasst.

Men det har varit lätt att se i efterhand. Ibland även under tiden.

Det känns som att det började redan med min första kille, när jag var 14. Det var som att jag försökte övertyga mig själv om att jag var kär. Det fanns liksom ingen genuin kärlek. Jag tyckte knappt om honom som person.

Det var inte bara det att jag inte var kär,
utan jag tyckte verkligen inte om honom.

Jag kommer ihåg att jag tyckte om alla mina kompisar mer än honom.

Jag minns att jag testade honom på flera sätt.

Jag ville ju ha någon som var lite djup och poetisk men han var absolut inte det.

Jag försökte locka fram nåt som skulle tyda på nåt sorts känslomässigt djup. Men så fick jag bara platta svar och blev besviken.

Jag frågade vad han hade för favoritlåt och att han svarade han nån låt med Hammerfall. Och jag kände att, om man har det som favoritlåt så kan man inte ha nån själ!

Sen efter det hittade jag min soulmate, kände jag då.
Nån som var sådär poetisk och romantisk.
Allt det där jag hade drömt om, men efter några år gjorde vi slut och jag blev väldigt sårad.

Efter det, hade jag en till kärlekslös relation. Jag tänkte då att det skulle vara befriande att inte vara sådär jättekär, eftersom jag också hade det där härtekrosset färskt i minnet.

Men sen så efter ett tag blev det väldigt otillfredsställande.

Jag gick där

och va i den där relationen

vi sågs men det var så

jag vet inte. Jag var väl fortfarande samma person som egentligen ville ha djup mänsklig kontakt men inte fick det.

Det blev liksom konstigt i relationen.

Ingen av oss var kära i varandra men jag kände också att om man ses jättemycket och ligger med varandra, hur kan det liksom bara vara det?

Hur kan man vara så mycket ingenting för någon?

Jag kunde nästan känna att han markerade onödigt mycket att vi inte hade någon djup kärlek, även om jag inte heller var kär.

Trots att vi båda var medvetna om premisserna för relationen,

så blev det ändå påfrestande att vara i en relation utan att få romantisk kärlek.

Jag antar att jag går in i relationer lite förstrött, utan att bry mig.

Men sen fiskar jag ändå efter nåt större och så blir jag i slutändan besviken!

En röd tråd i de relationerna där jag inte har varit kär

har varit att jag ändå har letat efter tecken på att jag skulle kunna bli väldigt kär.

Jag minns en sådan relation och att han hade någon gammal barndomsvän.

Jag ville väldigt gärna ville träffa den där vännen och att jag tänkte för mig själv att jag måste se vad de har för relation till varandra.

Så sågs vi och så hade de två en väldigt grabbig relation till varandra.

Du vet, killkompisar som har känt varandra hela livet och hänger jättemycket men har aldrig pratat om känslor. Då var det som en bekräftelse för mig på att han inte kunde ha några djupa relationer.

En annan grej som jag har testat mina partners med

är att jag ofta har frågat:

Vad tänker du på?

Och hoppats på att de ska tänka på nåt djupt, eller hoppats på att de ska tänka på mig. Så är det aldrig så.

Så till och med när jag inte har varit särskilt kär så har jag ändå liksom tänkt att tänk om.

Bäst jag letar efter de känslorna ändå, typ.

Jag har liksom gått in i relationer medvetet, utan att vara kär, för att slippa vara ensam

men sen har jag undrat om den stora kärleken kanske skulle kunna finnas i den relationen ändå,
liksom tänk om.

Men det här bröts väldigt abrupt. Jag var på en fika med mina kompisar och de frågade mig

Vad får du ut av att träffa den personen?

Och jag hade så svårt att konceptualisera det för mig själv: att jag skulle träffa någon som jag tyckte om, som jag fick ut nåt av. Jag kunde inte föreställa mig hur det skulle gå till eller kännas.

Vad är det?

Då var jag ändå 27 och hade aldrig hängt med nån för att jag tyckte det var kul. Mina kompisar trodde inte att jag var seriös när jag berättade. Och så fick de mig att lova att nästa relation jag gick in i måste vara för att jag tyckte det var kul.

Och jag sa okej, och tänkte att nu blir jag singel för evigt.

Det var i december och jag kommer ihåg att jag tänkte att det här kunde vara mitt nyårslöfte.

Att nästa person som jag går in i en relation med ska det vara för hur den får mig att känna.

Och det gick bra!

Jag träffade Sara.

Det var väldigt oplanerat, men det var verkligen att jag började träffa henne för att jag tyckte det var så himla kul att ses. Jag tänkte inte först att det skulle vara romantiskt utan bara att jag tyckte det var väldigt roligt att hänga med henne.

Sen hade vi väldigt stark kemi och det är 5 år sen nu.