Vi pratade inte så mycket om kärlek då (3:34)

På hösten 1960

eller 1961 hade det byggts ett nytt hus

i det lilla samhället som jag bodde i och det skulle komma en ny familj.

Det visade sig att familjen hade en flicka som skulle börja i min skola.

Hon gick inte i min klass men hon gick i samma klass som min vän Lars-Åke.

Vi pratade inte så mycket om kärlek då

men man visste att folk gifte sig och fick barn,

och man tog en näve grus och kastade upp i luften, sträckte fram händerna och sa: hur många barn får jag när jag blir stor?
Ju fler desto bättre.

Hon var blond och hade långt ljust hår
och hon hade en stickad islandströja

det var bara hon som hade en sån där tröja så man såg henne på skolgården.

Hon hette Gunilla.

Jag och Lars Åke började prata om Gunilla. Jag tror inte att Lars-Åke tänkte hon är min och jag tänkte inte så heller. Det var inte på nåt vis någon svartsjuka eller så.

Vi var förtjusta på distans båda två.

Vi brukade gå till korsvägen, som vi kallade det.

Det var korsningen mellan riksvägen och en mindre lokal väg.

Där i korsningen fanns en kiosk, en busstation och en bensinstation.

Där stod vi och pratade om Gunilla

som vi i alla fall trodde och hoppades var fantastisk.

Först stod vi på 300 meters avstånd

och spanade upp mot den gula tegelvillan.

Ljuset var alltid tänt i ett rum på övervåningen,

så där tänkte vi att Gunilla hade sitt rum.

Så stod vi med huvudena på sned och tittade upp

och fantiserade och pratade om den fantastiska Gunilla.

Vi återkom ganska många kvällar. Vi träffades vid Korsvägen, det gjorde man i alla fall, man kunde köpa godis i kiosken och det fanns en anslagstavla som berättade vad som hände i byn.

Vi sökte oss närmare huset

men vi vågade oss aldrig närmare än precis på andra sidan korsningen

ungefär 100 meter från huset.

Känslan satt kvar i kroppen.

Vi hoppades på att få kontakt med henne men vi var så rysligt blyga

åtminstone jag

jag tror Lars-Åke var det också.

Vi vågade aldrig säga något till någon annan eller till henne. Utan vi gick där under hösten och tittade och fantiserade och pratade med varandra.

Det var det som var så roligt att både han och jag pratade om hur vi kände utan att på nåt sätt vara osams eller konkurrera.

Sen ebbade det ut

och den där familjen flyttade redan till våren.

Och sen flyttade det in en annan familj i den gula tegelvillan,

utan någon Gunilla på övervåningen.